När vi talar om avfall och återvinning benämns många material snabbt som resurser.
Det är fullt rimligt. Sorterad papp, plast, metall och stål kan i många fall säljas vidare på etablerade marknader med kända kvalitetskrav, priser och köpare. Det finns med andra ord en ekonomi kring materialen, eftersom någon i andra änden efterfrågar dem som råvaror.
Men textilavfall är en annan sak.
Här handlar det sällan om en enda ren fraktion. Textilavfall består ofta av blandade fibrer, olika kvaliteter, färger, knappar, dragkedjor, beläggningar, arbetskläder, trasor, industritextilier och mycket annat. Därför är vägen från avfall till ny användning både dyrare och mer besvärlig.
Innan textilavfall kan få nytt liv behöver det vanligtvis samlas in, sorteras, bedömas och behandlas betydligt mer detaljerat än många andra avfallsfraktioner. Först därefter vet man vad materialet faktiskt kan användas till.
En del textilier kan återanvändas direkt. En del kan återvinnas till nya textilier. Men en stor del kan inte bara säljas vidare som en efterfrågad råvara på samma sätt som papp, plast eller metall.
Det är en viktig skillnad.
För om vi vill ha bättre lösningar för textilavfall måste vi också förstå ekonomin i det. Textilavfall blir inte automatiskt en resurs bara för att vi kallar det för en.
Det kräver hantering, dokumentation, teknik, köpare och nya användningsområden. Tills marknaden är mer mogen kommer textilavfall därför ofta att ha en högre hanteringskostnad än andra avfallsfraktioner.
Alternativet är billigare: Man kan bränna det.
Men om ambitionen är verklig cirkularitet måste vi bygga de lösningar och marknader som ännu inte finns i tillräckligt stor skala.
Det är där arbetet ligger.